Förnuft och känsla


Tänk vad svårt det är att bryta invanda mönster. Jag hade ju sett skylten, ändå svor jag över att det plötsligt en dag låg kullersten mitt på min cykelbana. Det var ingen liten skylt och inga små bokstäver: “Gatukontoret bygger om korsningen för att förbättra trafiksäkerheten och öka tillgängligheten för äldre och funktionshindrade. Klart november 2008”. Det fanns tillochmed ett nummer att ringa om man önskade mer information.


Kullerstenarna rubbade mina cirklar totalt, och jag muttrade högt varje gång jag passerade: “Hallå! Va fan, jag cyklar ju här!” och kunde inte begripa vitsen med att man nu tvingades bromsa och svänga höger innan man kunde ta sig över Amiralsgatan. Det gick inte längre att halvsovandes bara trampa på rakt ut i korsningen, som jag var van vid. Det hade uppstått en irriterande störning i det jämna flödet. Norra Grängesbergsgatan och Östra Farmvägen hängde inte längre sömlöst ihop, utan nu fanns det en oskön skarv dem emellan. Jag kunde inte acceptera det. Inte till en början.

Efter några dagar kom det upp koner vid kullerstenarna, det var nog bäst så. Jag hoppas ingen gjorde sig illa.

Nu har ilskan lagt sig; jag svär och muttrar inte längre och jag har börjat vänja mig. Den förbättrade trafiksäkerheten består såklart i att man som cyklist tvingas sakta ner och stanna vid rödljuset. Det är bra, för bilarna är ju så hårda. Förnuftet har segrat: Säkerhet på bekostnad av tillgänglighet.

Men de äldre och funktionshindrade då? Enligt skylten skulle tillgängligheten öka för dessa grupper. Nå? Vågar de sig hit nu? Absolut! Det första jag ser en vanlig torsdagsmorgon är en äldre man som prövar det nya övergångsstället. Han struntar blankt i att det är rött; han bara går. På känsla. Trygg som en skånsk pensionär. Ojdå: Tillgänglighet på bekostnad av säkerhet?

Ful frihet


Det är sällan man ser tags på övergångsställen. Det var originellt. Inte helt lättläst först, men eftersom de sprejade spretorna upprepats på flera ställen längs gatan kan man tillsist konstatera att budskapet torde vara: Ful Frihet! Undertecknat av en anonym bohem. Där ser man.

Övergångsstället som blev kvar – del 2


Idag fick jag mail-svar från Matilda på Gatukontoret, angående min undran om det kvarglömda övergångsstället. Såhär skriver hon:

“Tack för ditt mail. Det var väldigt spännande att läsa din blogg om vårt övergångsställe.

Efter lite efterforskning angående det “kvarglömda övergångsstället” har jag ett svar på din fråga. Anledningen att övergångsstället aldrig blev bortfräst beror på att det inte är ett målat övergångsställe. Normalt sett så målar vi med en vit massa ovanpå asfalten. På din gata testades ett nytt grepp genom att fräsa ner i asfalten där de vita strecken ska vara och sedan fylla med den vita massan. På detta sätt skulle övergångsstället slitas bort långsammare. Att plocka bort ett sådan nerfräst övergångsställe är svårt och kostsamt. Vi skulle behöva fräsa bort stora ytor runt övergångsstället och sedan asfaltera om gatan igen.

När vi skyltade upp övergångsstället visste vi tyvärr inte att det var ett sådan nerfräst övergångsställe.
Hoppas du är nöjd med mitt svar annars får du gärna återkomma.”

Jag bugar och bockar. Tack Gatukontoret, för omsorgsfull efterforskning och trevligt svar! Jag visste väl att man kunde räkna med er. Vilt coolt att ni gick på den riktigt hardcore lösningen att FRÄSA ner övergångsstället här. Så här måste snacket ha gått: “Här skall vi ha en permanent lösning”, “Folk skall alltid alltid alltid kunna passera här, nomatterwhat”. Vilken beslutsamhet!
Men nu har vi hamnat i ett lite förvirrat läge, eller hur? Vi står här med ett oönskat övergångsställe, som är intatuerat i asfalten och omöjligt att få bort. Hm, frågorna kommer liksom i flock: Räknas det fortfarande som ett övergångsställe? Vågar man gå över? Får man? Jag tänker på det där om falsk säkerhet som Gatukontoret beskrev på anslaget som inte längre finns: “…risken är större att råka ut för en trafikolycka när man korsar gatan vid ett övergångsställe än på platser utan övergångsställen visar flera undersökningar. Ett övergångsställe kan ge falsk säkerhet.”
Och nu kan man inte ens ta bort dem. Hjälp!!! Kanske dax att sätta upp en Här-går-man-INTE-skylt (som på skissen ovan).

Övergångsstället som blev kvar


Våren 2006

Det såg ut som en tidtabellsskylt, och jag cyklade nog förbi den många gånger innan jag förstod att det var något annat. “Här går väl ingen buss”, tänkte jag en dag, och stannade till för att undersöka. Skylten visade sig vara något så sällsynt som ett anslag med samhällsinformation, riktad till den förbipasserande allmänheten, och den satt länge uppsatt där invid övergångsstället nära Nile Frisör.

Det är Malmö stad som informerar och texten är så fin att jag bara måste återge den här:

“Vi vill ta bort detta övergångsställe! Varför? Jo, risken är större att råka ut för en trafikolycka när man korsar gatan vid ett övergångsställe än på platser utan övergångsställen visar flera undersökningar. Ett övergångsställe kan ge falsk säkerhet.
Övergångsställen är bra för att minska väntetiden för fotgängare på gator med mycket trafik. På gator med lite trafik behövs inte övergångsställen, det går lätt att komma över gatan ändå. Vi vet att genom att ha få övergångsställen kommer fler bilförare att stanna för fotgängare vid de övergångsställen som är kvar. Övergångsställen på mindre gator tas därför fortlöpande bort, och du står just nu vid ett sådant övergångsställe som vi föreslår ska tas bort.
Vill du läsa mer om övergångsställen kan du gå in på Malmö stads hemsidan www.malmo.se/overgang”


Hösten 2007

Nu är skylten borta. Malmö stad har informerat klart i detta ärende. Jag ser mig omkring. Raderades övergångsstället på ett tillfredsställande sätt? Nämen ojdå, de vita strecken är fortfarande där! Vad hände egentligen? Ångrade man sig? Kom det nya undersökningar som revolutionerande trafikplanerarnas syn på övergångsställen?

Längst ner på anslaget kunde man läsa: “Har du funderingar, synpunkter eller frågor är du välkommen att höra av dig till Trafikavdelningen…” och så ett telefonnummer och en mailadress. Jag skickar det här blogginlägget till dem, så får vi se vad de svarar.