Nr 8: Frisör Beka



Det var inte när Frisör Beka satte upp sin handskrivna lapp på dörren till nummer 8, utan när de tog ner den igen som jag blev tillräckligt nyfiken för att kliva på. Det blygsamma anslaget satt bara uppe en dryg vecka, och då undrar man ju om en salong kan vara så kortlivad. Eller om kundtillströmningen blev så ohanterligt stor med den där skylten uppe, så att man tvingades ta ner den för att hålla verksamheten på en lagom nivå?
För att få svar klev jag in genom den vidöppna dörren. En trappa upp, på samma våning som Turkiska Föreningen, satt det flera handskrivna lappar om Frisör Beka, och pilar som pekade åt vänster. Där stod en dörr öppen och det luktade fränt av cigarettrök. Två män stirrade frågande på mig när jag klev in.
– Är det en frisörsalong här?
Jag såg mig omkring. Eftermiddagssolen strömmade rakt in i rummet som såg ut som ett väntrum, med en massa udda loppisstolar utmed väggarna. Ett randigt draperi täckte en dörröppning och första impulsen var att de två männen satt och väntade på sin tur, och att det klipptes hår i ett angränsande rum, bakom det där skynket.
Han med cigaretten svarade med en gest mot en sliten snurrstol som stod uppställd framför en spegel vid bortre kortväggen.
– Vill du klippa dej?
– Nä, alltså, jag blev mest nyfiken för att jag såg skylten på dörren… och att den försvann. Är det du som klipper?
Cigarettmannen pekade på den andre mannen.
– Han klipper.
Den andre mannen skruvade på sig och såg skrämd ut. Jag kom av mig helt, för vad säger man egentligen när man stövlar in till en frisör och inte har för avsikt att klippa sig? Jag bara stod där och tittade på denna vackert filmiska scen: Cigarettröken i motljuset, de skabbiga möblerna, männens fårade ansikten. Sen vände jag mig mot frisören, med den enda självklara frågan:
– Hur mycket kostar det?
Av hans blick insåg jag att han inte förstod ett ord svenska. Mannen med cigaretten var där för att föra hans talan:
– Femtio kronor.
– Ja, det var ju billigt. Jag får komma tillbaka en annan gång.
– Du är välkommen.

Reportageresa

Märkliga saker händer. En reporter från lokaltidningen ringde och väckte mig. Ville ses snarast. Vid “portalen”.
Det skall skrivas något om bloggen till helgen. Så vi gick en runda på Norra Grängesbergsgatan. Hamnade i källaren till nr8, hos Malmös enda Kubba-kock, som ytterst vänlig gav oss en improviserad och utdragen lektion i irakisk kokkonst. Det fanns kubba som såg ut som pannkakor, kubba som var som gröna risjärpar, runda kubba och några som både liknade och smakade som småländska kroppkakor, fast kryddigare. Sen hjälpte reportern mig att lösa strösselfabriksmysteriet. Så gjorde vi ett besök på Tyska Möbler samt följde några pilar. Intressant värre. Får se vad han skriver.


Här gick vi höger…


Här gick vi höger igen…


Här svängde vi vänster…


Och här var det tyvärr stopp.