Nr 12: Skeppet

Nu när taxen har försvunnit är det dags att presentera en annan fönsterprydnad, som funnits ett tag tvärs över gatan från taxen sett. När City Däck flyttade in där i höstas placerades ett stiligt modellskepp i ett av fönstren på andra våningen. Det kan vara en inflyttningspresent. Seglen är gula och skutan ser ut att vara helt uppbyggd av en massa små bulliga vita saker, som är svåra att identifiera på avstånd. Kanske är det pärlemorskimrande snäckskal. Kanske är det hundratals små små Michelin-gubbar.

skeppet

Malmögrön blir grå



Mitt i Malmös sammelsurium av skyltar och anslag i alla färger och stilar, står elverkens tunga ståldörrar där stabila, trygga och monumentala. De vackra frilagda bokstäverna över dubbeldörren är en sån där detalj i stadsbilden som man vill aldrig skall försvinna, och man ser dem fortfarande lite varstans. Såklart är de också intimt förknippade med den malmögröna färgen, som enligt planen skall sätta ett slags grundaccord i stadsmiljö. Färgen är standard sedan 1996 för alla bänkar, papperskorgar, gatlampor osv, och det känns ju naturligt att det också skulle gälla stadens elverks portar.

Nu har de två dörrarna i kvarteret Masugnen målats om. Visst passar det bättre med en neutral grå till nyetablerade däckfirmans färger, men kan det verkligen vara styrande i detta fall? Bokstäverna är iallafall kvar, tröstar jag mig med, men suck vad tråkigt platta de blev i detta nymålade skick.

Däckfirma flyttar in



Nr 12 i kvarteret Masugnen får nytt liv efter att ha stått tomt en längre tid. Nu flyttar det in en däckfirma, och jag skulle just börja räkna efter hur många däckfirmor det finns på gatan, när jag upptäcker att Kenneth’s Däck har slagit igen (dom flyttar till Lundavägen). Vilken tur då att City Däck etablerar sig i den gamla mekaniska verkstaden bredvid, så att gatan kan fortsätta klassas som en av stans däckfirmatätaste. Gummidoften får ju inte tappa i intensitet, då förlorar mellersta delen av gatan lite av sin själ, skulle jag vilja påstå.

Ägaren till firman dyker upp när jag står och tar bilder av den blå vikporten som så handgripligt opererats in i fasaden. Vi samtalar en lång stund – om konkurrensläget i däckbranschen, om oljesanering och däckhotell, och så en del om Norra Grängesbergsgatan. Han har redan en skarpsynt åsikt om gatan – att cykelbanan borde ligga på den västra sidan, där de flesta verksamheter är stängda, och inte som nu löpa dödsföraktande förbi en massa utfarter till verkstäder och bakgator. Jag kan hålla med honom, till viss del. Det hade varit säkrare för cyklisterna, men också berövat dem den östra sidans intensiva doftupplevelser. Mixen av gummi och baklava, till exempel.