Nr 21: Möblar blir Möbler


Vad är det som händer? Vart tog poesin vägen? Plötsligt sitter det stora vepor på fasaden vid Annelunds Mattor. Välkända vepor. Men de är rättstavade; det står inte Möblar som borta på nummer 9, utan Möbler. Jag går in i affären och frågar en ung herre som står lutad över en trave mattor. Nej, detta är inte samma affär som “Möblar” längre ner på gatan. En annan herre lägger sig i och säger att den andra affären har flyttat hit nu. Det förklarar ett och annat (bland annat att jag här skymtar den där Mercedes-barnsägen som tidigare fanns på “Möblar”) , tänker jag och går ut för att beskåda uppsättningen av den största vepan. Kommer den också att var rättstavad, tro? Men det verkar ta lite tid att rulla ut den och jag kan inte stå här och bara glo, så svaret får vänta. Jag går raskt bort till hörnet Norra Grängesbergsgatan och Kopparbergsgatan, som under fyra månader prytts av de poetiska Möblar-banderollerna. Måste liksom se detta med egna ögon… kan det vara sant? Jo, de är borta! Banderollerna, som fick mig att starta bloggen, har flyttats från nummer 9 till nummer 21. Och blivit tråkigt rättstavade på vägen.

Kissar i sängen


Någon kommenterade skarpsynt häromdagen det gamla inlägget om Möblar, och påpekade det ytterst märkliga urinerandet som förekommer på den största vepan. Här kommer en nytagen bild från annan vinkel. Att damen kissar i sängen går ju inte att ta miste på, men varför gör hon det stående?
Notera också tekniken som använts vid monteringen av väggens två banderoller. Halvtomhalvt lagerpålager i nån slags lokal collagestil.

Söndag: Den som frågar får inga svar


Fin söndag idag. Man borde åkt till havet. Istället hamnar jag på Norra Grängesbergsgatan en stund på förmiddagen, på vägen mellan ett par ärenden.
Favoritaffären Möblar har öppet. Så jag glider in där och möts av en leende försäljare. “Det är italiensk design”, upplyser han. Jag tittar runt. På ovanvåningen finns det många marängliknande sovrumsmöbler att häpna över. Lite barnsängar finns det också, och särskilt fastnar jag för en med en Merca målad på sidorna och texten SLEEP WELL vid huvudändan. Jag begriper ingenting av den, men perspektivet är uppfriskande fritt och konstnärligt.
På vägen ut frågar jag försäljaren om de gigantiska felstavade veporna på fasaden. Hur kommer det sig att det står Möblar och inte Möbler? Han är helt oförstående, och förklarar att han bara praktiserar här.


Ute på gatan är det full aktivitet. Flera bilverkstäder har öppet, Tyska möbler och Baklawabageriet likaså. Men mest folk är det kring de polska bussarna. Förr stod de parkerade vid Mobilia varje helg, men nu är det tydligen här de håller till. På trottoaren i solskenet sitter polska gummor och gubbar på enkla fällstolar och fångar upp sina kunder. Jag går fram till två damer som står och röker, och försöker få reda på vad som försiggår. “Hej”, säger de på svenska, men sen är det stopp. “Vad händer här?”, frågar jag naivt. De bara skakar på huvudena, slår ut med armarna och gömmer sig bakom en språkbarriär: “Polski”. Engelska förstår de inte heller. Men det går ju inte att ta miste. Från bussarna köper man smuggelöl och -sprit och säkert allt möjligt annat också. Och det bygger på att man vet vad man vill ha. Man går liksom inte förbi som jag och frågar “Vad händer här?”. Då får man inga svar. En av stans kabelskalare står och köar vid en buss och jag frågar honom om de har öl. Han nickar men det är märkbart att han inte vill prata med mig, som så uppenbart inte har här att göra. På andra sidan gatan står några nyfikna och tittar på. Jag närmar mig en herre i solkiga glasögon, men han har bomullstussar hårt intryckta i öronen och bara skakar på huvudet, så jag vänder mig till en dam med cykel istället: “Det var mycket polacker här… vad säljer dom?”. “Jag vet inte. Jag vet inte”, säger hon och avslöjar ingenting, utom att hon har en briljant i hörntanden.

Nr 9: Möblar



Den här fantastiska vepan sattes upp i fredags. Jag passerade med cykeln just när två män med en skylift monterade den på huset. Det var nog precis då som jag bestämde mig för det här med bloggen, faktiskt. Jag tvärbromsade, tog en dålig motljusbild och log mot mannen nere på marken som såg väldigt frågande ut. Bilden blev skitkass, tyvärr.
Idag kunde jag inte stilla mig, utan tog bilen och kameran och gjorde en liten avstickare. Jag ville få den fantastiska felstavningen på en bättre bild innan nån rättade den eller gjorde nåt annat tråkigt… och vad händer? Jo, det är nästan kö till bästa bildvinkeln! Två grönklädda killar står där i korsningen och riktar sin kameratelefon mot vepan. Vi börjar prata om felstavningar och spekulerar i hur det kunde bli så här stor poesi av det. Det är ju inte bara en vepa, utan på fyra ställen har det blivit såhär. Och veporna är STORA. Efter en stund berättar jag om bloggen såklart. De måste trott att jag är knäpp, men verkade ändå gilla idén. Tja, ni var ju inte mindre nördiga själva egentligen, som gick här och glodde och tyckte att detta var mer intressant invandrar-Malmö-coolt än det alltmer tillrättalagda Möllan. Tack för en kul pratstund, grabbar! Hoppas ni hittar till bloggen. Ni är min målgrupp, goddamn! Till er: en bild på några pizzakartonger och deras fossila släktingar: