hundbajshumor

Hundbajs på trottoaren är äckligt. Men hundarna bryr sig inte, så därför åligger det hundägarna att plocka upp efter sina sällskapsdjur. För ändamålet finns uppsatt särskilda hundbajs-tunnor (som är tänkta att användas i kombination med särkilda hundbajs-påsar). Skratta inte, det är inte roligt på något sätt. Möjligen lite bisarrt när man tänker på det, men knappast roligt. Inte ens barn fnissar åt det.
Ett par välplacerade prickar med en spritpenna kan däremot förändra allt. Som icke hundägare tar jag normalt ingen notis om tunnorna, men just den här kunde jag bara inte gå förbi utan att känna mig som visans Lille Knut (han som skrattar ut bara när nån säger kiss och bajs).

Det ligger så mycket upplysning i de där fyra prickarna. Tänk att någon har känt sig nödgad att rita dit det som så oförklarligt utelämnats; själva bajset. Denna någon måste ha trampat i hundskit, för bara då blir man såhär förbannad och handgriplig.

Nr 30: Biltokigt klotter


Jag försöker att se det framför mig: Alla glada besökare på förra veckans Motormässa. Bland dem en och annan med ett sjukligt bilintresse. De flesta kan tygla sig, men för en av dessa biltokiga individer blir det lite för mycket. Han blir så exalterad att han måste meddela världen sitt stora intresse, och han gör det med en sprayburk på väggen utanför New Sound. Han gillar verkligen bilar.

Svårläst 4: Graffiti


Alldeles intill Gatunämndens gamla förbudsskylt finns den här lilla söta byggnaden. Det är en friliggande tegelkloss som bara står där tungt och anonymt i parkgräset. Kan vara ett elverk. Kan vara ett förråd. Kan vara en skulptur av Per Kirkeby. Kan vara Loranga och Masarins garage som blev en swimmingpool. Oavsett vad byggnaden döljer, så ser det ut som den sista nyckeln hit tappades bort för väldigt länge sedan. Exteriört har klossen dock fått nytt liv, genom frivilliga insatser. Det är starka färger och lite blingbling och sedvanligt oläsliga signaturer i lager på lager. Klart jag hade önskat lite bättre graffiti, för det är en sällsynt snyggt placerad yta att måla på. Men det är som med det mesta på den här gatan; det finns en svindlande storstadskänsla som är uppblandad med en sunkig och tafflig småstadstouch.
“Hmm… är det verkligen tillåtet att klottra här i parken”, tänker jag och går tillbaka till förbudsskylten för att se efter, men nej, det står verkligen ingenting om vare sig graffiti eller klotter. Tänk att sånt inte existerade ens som en hotbild i gatunämndens medvetande på den tiden. Då var det mest okontrollerad bollsparkning som oroade.

Ful frihet


Det är sällan man ser tags på övergångsställen. Det var originellt. Inte helt lättläst först, men eftersom de sprejade spretorna upprepats på flera ställen längs gatan kan man tillsist konstatera att budskapet torde vara: Ful Frihet! Undertecknat av en anonym bohem. Där ser man.