Pudeltrim upphör


Mellan Frisörerna Kerstin & Lasse och Pyramid Travel på Augustenborgstorget låg favoritstället för stadsdelens kungspudlar och andra pimpinetta utställningshundar. Det var en mötespunkt, ett litet soligt eldorado också för deras pedantiska hussar och mattar.

Jag hade planerat ett studiebesök där. Efter min klippning på Nile Frisör tyckte jag det var dags för nya utmaningar. Men att själv kliva in på hundsalongen och slå mig ner skulle kunna misstolkas. Istället ville jag låna en kungspudel att gå dit med (eller varför inte ett oklippt får?). Bara för att checka av stämningen, kolla hur det går till i hundsalongsvängen och höra hur pudelsnacket går.

Jag hittade tråkigt nog ingen pudel att låna (kunde inte ens komma på var jag skulle leta), och nu ser jag till min förskräckelse att även om jag skulle ta valfri friserbar fyrbening, så är det försent. Hundsalongen har slagit igen och lokalen annonseras för uthyrning. Tillfället gick mig förbi, denna gången. Men jag kan se händelsen som en bisarr kortfilm för min inre syn.

Inget trams hos Nile Frisör


Jag brukar klippa mig på en salong i stan, där det är mycket folk i farten och snygga trendmedvetna frisörer. En del går med näsan i vädret för att balansera sin coolness, men de är trots det trevliga, omhändertagande och serviceduktiga. Där doftar det gott och en vägg pryds från golv till tak med hyllor fulla av snygga hårvårdsprodukter – bara exklusiva märken. Hon som klipper mig gör det så försiktigt och fint. Hon finfördelar varje millimeter av mina hårstrån lika omsorgsfullt. Det brukar ta en timme att bli klippt. Jag får antingen hoppa över lunchen eller boka in en långlunch. Det är okej. Hon är trevlig och vi pratar om ditten och datten. Man brukar bli bjuden på något att dricka (det finns latte, iste eller ett glas rött på fredagarna). Jag brukar be om en latte, särskilt om jag hoppar lunchen, men egentligen mest för att det känns så trevligt att det ingår i priset. Man måste ringa och boka minst en vecka i förväg. Det brukar kosta mig drygt femhundra kronor att bli klippt där. Efteråt brukar jag känna mig inbillat förvandlad – glad men på nåt vis ändå lurad.

Idag gör jag annorlunda. Jag stannar cykeln på Norra Grängesbergsgatan och tar en drop-in-klippning hos Nile Frisör. Det står på fönstret att det kostar femtio spänn. Då får man ingen latte, men det gör ingenting för den hade man ändå inte hunnit dricka ur.

Det är tre småkillar före mig i kön. Bara en frisör. Men han är snabb; klipper mest med trimmer, metodiskt och raskt som om han övade inför ett fårklippningsmästerskap. Bara lite grand tar han med saxen på den ene killens lugg. Snart är det min tur, och jag sitter där och ser allt och tänker två saker: 1. “Så där kort vill jag inte ha det”. 2. “Så där kort kommer det antagligen att bli”. Jag kan ännu smita ut, men jag sitter kvar (mest för att jag ser mig själv i spegeln och konstaterar att något måste göras och att det i allafall inte kan bli värre). Sen är det min tur.

Det finns två dofter i lokalen. En sliskigt söt parfymdoft som dominerar, och så en tung svettdoft som blir lite tydligare när jag närmar mig frisören och slår mig ner i stolen och han sveper ett rött skynke om mig. Han rör inte en min, ser bara hastigt på mig. Jag känner mig som en raden av alla drop-in-kunder han haft idag. Jag är ingenting mera än en risig kalufs. Ändå klämmer han ur sig en kontaktsökande replik: “Är det bra?” Jag blir lite ställd. Menar han “Läget?” eller menar han det som jag precis just nu tänker: “Skall du verkligen klippa dig här?”. Jag svarar ett snabbt och tydligt: “Ja!”. Han börjar direkt, med saxen.

Där jag brukar klippa mig leds man först in i ett tvättrum med dämpad belysning och massagestolar. Det blir schampoo och balsam och avslappnande hårbottenmassage innan det är dags för klippning. Här hos Nile Frisör finns inga dylika omskrivningar. Inga krusiduller, inget trams. Här är hår hår, och det skall av snabbt och billigt. Trimmern surrar och emellanåt får man sig en vattendusch med en gammal blomspruta. Ingen yttrar ett ord. På tolv minuter är det gjort och efteråt sträcker jag fram tre tjugor. Min frisör letar i fickan efter växel, och frågar om jag har en tia. Jag säger att det är bra så, och det känns stort på nåt vis att kunna ge dricks till sin frisör. Ute på gatan känner jag mig bara nyklippt, inget annat. Inte fin, inte ful. Inte inbillat förvandlad. Inte heller lurad.

Nr 8: Frisör Beka



Det var inte när Frisör Beka satte upp sin handskrivna lapp på dörren till nummer 8, utan när de tog ner den igen som jag blev tillräckligt nyfiken för att kliva på. Det blygsamma anslaget satt bara uppe en dryg vecka, och då undrar man ju om en salong kan vara så kortlivad. Eller om kundtillströmningen blev så ohanterligt stor med den där skylten uppe, så att man tvingades ta ner den för att hålla verksamheten på en lagom nivå?
För att få svar klev jag in genom den vidöppna dörren. En trappa upp, på samma våning som Turkiska Föreningen, satt det flera handskrivna lappar om Frisör Beka, och pilar som pekade åt vänster. Där stod en dörr öppen och det luktade fränt av cigarettrök. Två män stirrade frågande på mig när jag klev in.
– Är det en frisörsalong här?
Jag såg mig omkring. Eftermiddagssolen strömmade rakt in i rummet som såg ut som ett väntrum, med en massa udda loppisstolar utmed väggarna. Ett randigt draperi täckte en dörröppning och första impulsen var att de två männen satt och väntade på sin tur, och att det klipptes hår i ett angränsande rum, bakom det där skynket.
Han med cigaretten svarade med en gest mot en sliten snurrstol som stod uppställd framför en spegel vid bortre kortväggen.
– Vill du klippa dej?
– Nä, alltså, jag blev mest nyfiken för att jag såg skylten på dörren… och att den försvann. Är det du som klipper?
Cigarettmannen pekade på den andre mannen.
– Han klipper.
Den andre mannen skruvade på sig och såg skrämd ut. Jag kom av mig helt, för vad säger man egentligen när man stövlar in till en frisör och inte har för avsikt att klippa sig? Jag bara stod där och tittade på denna vackert filmiska scen: Cigarettröken i motljuset, de skabbiga möblerna, männens fårade ansikten. Sen vände jag mig mot frisören, med den enda självklara frågan:
– Hur mycket kostar det?
Av hans blick insåg jag att han inte förstod ett ord svenska. Mannen med cigaretten var där för att föra hans talan:
– Femtio kronor.
– Ja, det var ju billigt. Jag får komma tillbaka en annan gång.
– Du är välkommen.

Skrädderi & Frisör


Denna salong ligger visserligen på Lönngatan, men man skymtar Norra Grängesbergsgatan på bilden, så det måste få passera. Kombinationsverksamheter är ju alltid kul. “Vi syr och fixar din frisör”, står det på en gul skylt i fönstret. Här gissar jag att Skrädderiet inte gick så bra, men så tänkte någon till och fick en snilleblixt. “Ah vafan, vi har ju redan en sax, då kan vi ju lika gärna börja klippa folk också”. Briljant idé! Varför har jag inte ännu klippt mig där? Detta är faktiskt snäppet bättre än den där kombinerade Restaurangen/Frisersalongen som fanns en tid på Skomakare (!) gatan. Jag köpte inte riktigt det. Kanske är lite petig, men jag har aldrig gillat hår i maten.
Skrädderi & Frisör är en bättre kombination. Vid närmare eftertanke kan det också ha gått till så här: Här fanns ett skrädderi, men skräddaren drog och man letade med ljus och lykta efter en ersättare. Att kunna hantera en sax var enda kravet vid rekryteringen, så när en frisör anmälde intresse, ja då fick han jobbet.
Fast vid ännu närmare eftertanke inser man att detta helt enkelt är en liten familjerörelse. Han friserar och hon syr, eller tvärtom. Båda klipper.
I samma kategori torde även finnas: Plåtslageri & Massör.