Dinosauriernas återkomst

Kanske är den inte så bortglömd ändå, den här gatan. Någonstans har någon knäppt med fingrarna och beordrat ny asfalt och stenläggning på hela Norra Grängesbergsgatan. Först poppade det upp en massa orange koner överallt, och sen igår rullade den stora asfaltfräsmaskinen in. Likt en väldig sauropod började den tugga i sig det översta lagret asfalt och spotta ner det i assisterande lastbilar. Idag anlände en hel armada av större och mindre asfaltsläggningsmaskiner; såna där otympliga bisarra maskiner man blir så glad av. Lite sagolika, som dinosaurier. Tillsammans yrde de upp ett asfaltmoln som med rätt vindar nog skulle kunna ta vid där det isländska askditot slutade.

En massiv skyltinsats

I morse var gatan full av orange koner med varnings- och förbudsskyltar. Normalt är det ju trafiken med sina bilister och cyklister som behöver varnas på olika sätt, men idag var det istället den omgivande miljön som fick stå måltavla för en massiv skyltinsats. Blommorna utanför ANSS Städ & Sanering ansattes till exempel hårt med både en varning och ett förbud. Bagdad Falafel-vagnen fick två varningar på en gång, medan staketet runt Annelunds förskola fick ett strängt förbud bokstavligen tryckt upp i maskorna.

Triss i bärgningsbilar

Tre bärgningsbilar frekventerar gatan. Det är tre väldigt risiga och rostiga schabrak som ser ut att ha passerat en avgörande tidsgräns, och nu skulle behöva mer hjälp själva än vad de kan erbjuda andra. Jag misstänker att deras närvaro har en djupare filosofisk mening. Det kan vara så att de finns här bara för att vi människor måste ställa oss frågorna: Vad är egentligen en bärgningsbil? Och: Vem skall bärga bärgningsbilen, när den tiden är inne?

Trafiksylt

Cykelbanan längs Ngbg måste vara Malmös i särklass farligaste. Från Lönngatan bort till Amiralsgatan räknar jag runt 30 utfarter som korsar cykelbanan. Det är upplagt för kaos när bilar backar ut från verkstäderna, när lastbilar ouppmärksamt svänger in på sidogatorna, när bilar står dubbelparkerade uppe på trottoaren/cykelbanan. Egentligen är det en gåta varför inte cykelbanan förlagts på andra sidan gatan, där det inte finns några verkstäder alls. Någon förklaring måste det finnas, men den enda rimliga jag kan komma på är att planen har lagts genom ett ytterst syniskt övervägande. Utan cyklisterna som mänskliga sköldar, hade det antagligen korkat igen totalt utanför bilverkstäderna, med parkerade bilar till höger och vänster. Det ville man inte. Nu är cyklisternas ilskna plingande med ringklockorna garanten för någorlunda flyt och rörelse i den här trafiksylten.

Sånt som bara försvinner

Många saker i stadsrummet tar man för givet. Det är så självklart att de finns där, så man har slutat se dem. Tills en dag, när de plötsligt är borta. Med chocken följer en slags overklighetskänsla, en krypande oro. Har det där som nu är borta överhuvudtaget funnits? Och vad är det egentligen som har försvunnit? Man är inte säker på någonting, men man kan svära på att det såg annorlunda ut igår.

Här på hörnet vid Annelundsgatan har det stått en rund äppelgrön skylt sedan början av  juli förra året. Utställningen “Designfenomen på stan”, som den var en del av, tog slut i augusti. Av någon anledning blev skylten kvar. Den klottrades lite på, och den kissades på av hundar. Men den stod kvar. Så idag – poff! – borta!

Här i fönstret till nedlagda Lampshopen har det sedan i februari suttit en stor affisch, där fastighetsbolaget storstilat lovat att “Här händer det snart grejer”. Det hände aldrig nåt. I alla fall inte snart, och knappast något som kunde kategoriseras som “grejer”. Men så idag hände det – tadam! – affischen föll ner!

Här skymdes gaveln till Annelunds Industrihus av en stor alm. Den fick almsjukan och dog. Så idag – tjoff-tjoff-tjoff! – sågades den ner och forslades bort! Eller det kanske inte var idag förresten… Vid närmare eftertanke fanns den inte här igår heller, jag tror till och med den försvann redan i höstas. Eller om det var förra våren. Jag minns inte. Men jag vet att den har stått där. Stubben säger att jag har rätt.

Även sådant som inte syns kan försvinna! Det kan till exempel gälla en riskzon och det kan till exempel ske genom att någon beställer en utredning, vilket fallet med Stadex-fabriken är ett ypperligt exempel på. Riskzonen runt fabrikens propylenoxidtankar har länge bedömts vara 280 meter, men så igår – dask! – slängde Stadex fram en papperslunta som säger att riskavståndet faktiskt är begränsat till 75 meter. Innanför dessa 75 meter erkänner man en risk för “konsekvenser med avseende på fara för liv” men man bedömer att risken är lägre än 0,0000001. Utanför gränsen finns nu ett 105 meter bred osynlig cirkel vari en risk inte längre föreligger. Någonting abstrakt har möjligen försvunnit, men en konkret oro dröjer sig kvar när man ser tankbilarna komma rullande nerför gatan mot fabriken.