Om färdigheten

Mgrossisten

Det är väldigt ofta som den här bloggen uppmärksammar Ofärdigheten. Alltså, allt det där som bara blivit till i en hast. Det kan vara av nöd eller av slarv, eller som ett steg i en lite lååååångsam process. Det som i väntan på någonting mer färdigt och bättre, får duga i sin nakna ofärdighet.

Jag dras till dessa ofärdigheter därför att de är öppna för tolkning. De bär på sina egna överraskande historier. Medan de oklara ansatserna skapar nyfikenhet och frågor framstår de färdiga resultaten bara som kalla och nollställda, tråkigt tvivelsutan. Jag kan sällan skriva nånting om dem.

Ibland vill man dock veta vad som hände och hur det blev. Därför måste jag få göra en liten återkoppling till några tidigare inlägg, som har lämnat frågan “Hur gick det sen?” obesvarad.

Fråga 1: Hur gick det med den tejpade skylten till M Grossisten (inlägg 090707)? Svar: Den var uppenbarligen ett provisorium. Sedan i somras sitter det en ordentlig skylt med vattenfast företagslogga på husfasaden (se bild). Jag har inget att säga om den. Inget alls. (Den är snygg. Kanske.)

mGrossisten

Fråga 2: Blev det nåt budskap på stolpen i rabatten utanför f.d Lampshopen (inlägg 090807)? Svar: Ja, det blev en informativ text från MKB om bostadshusens historia i Annelund (se bild). Jag har inget särskilt att säga om den. (Nya Asfalt AB var ju ett roligt namn på en byggfirma. Kanske.)

annelund_skylt

Följdfråga: Eftersom ofärdigheten tycks väldigt utbredd på Norra Grängesbergsgatan:  finns det någon del av gatan där FÄRDIGHETEN är mer framträdande? Svar: Ja, där Annelundsskolan och de där blåa elementhusen ligger. Kvarteret heter också mycket passande Färdigheten. Här har man samlat det som är färdigt. Allting utanför detta kvarter är således att betrakta som… ofärdigt?

Fardigheten

Bosniska kökets filial

Bosniska2

Bosniska Kökets blåa vagn har dykt upp igen. Sedan i slutet på juli står den vid gamla Tripasin-fabriken på Östra Farmvägen (som är Norra Grängesbergsgatans förlängning norrut). Läget är rätt märkligt, med tanke på hur dött det är runtomkring. Och då tänker jag inte bara på kyrkogården tvärs över gatan, utan också på det stora stadsplaneprojektet för Norra Sorgenfri, som just nu är inne i en skövlande rivningsfas. Betongdammet från bussgaragen gör luften tung. Av gamla Shell-macken på Industrigatan, återstår bara ett stålskelett (och så minnet av stans bästa tankningsservice förstås).  Tripasinkvarteret börjar bli riktigt sargat, och i den här delen är det öde så när som på firman som blandar sprayburkar nere i en källarlokal. På skabbiga Agneslundsgatan brukar det stå utbrända bilvrak. Men inget av detta hindrar Bosniska köket från att starta en filial till sitt gatukök på Norra Gränges. Grävmaskinisterna skall väl också äta – kanske var det så de tänkte. Vad jag har sett så är det dock framförallt bilister som stannar till på trottoaren och väljer bosniska specialiteter ur menyn. Det verkar liksom inte spela någon roll var Bosniska Kökets vagn står placerad, folk kommer körande från när och fjärran.

Ett plus för den handlingskraftiga metoden att placera sin matvagn innanför befintligt stålstängsel, såga upp ett lämpligt hål i detsamma med en tigersåg och sedan rama in öppningen med ett par omålade reglar fästa med buntband. Med en liten markis över blir det hur bra som helst. Vilken klockren knock-out-lösning!

Nr 2a: Lampshopen lägger ner

Lampshopen_upphör

Hade den här bloggen istället varit en lokaltidning, så hade den kanske hetat Norra Grängesbergsgatans Allehanda eller Östra Sofielunds Dagblad eller något liknande. Dagens nummer  hade haft en stor bild på Lampshopen på förstasidan och så en fet rubrik: ”Lägger ner efter 36 år”. Inne i tidningen hade det varit en lång intervju med butiksinnehavaren, där han ger spännande återblickar på nära fyra decennier av lampförsäljning på den här gatan.

Men nu finns det ingen sådan djuplodande lokaltidning, utan bara den här ytliga gatubloggen. Ändå känner jag mig lite som en lokaltidningsreporter när jag slår mig ner i en brassestol inne på Lampshopens kontor, plockar fram mitt lilla block och ställer en massa frågor. Jag gör det av ren nyfikenhet, för att få veta mer om gatan. Dessutom känner  jag att detta är något som liksom måste göras: Om någon har haft en lampaffär i 36 år, och lägger ner den, då måste det väl ändå komma någon och ställa lite frågor? Det skulle vara konstigt annars.

Jag frågar hur det kommer sig att de etablerade sig just här, hur de tänkte och uppfattade den här gatan då 1973, och vad de trodde om framtiden. Jag vill också veta hur de upplevt förändringarna som skett på gatan och vad de tror kommer att hända framöver. Eftersom det finns en systeraffär på Regementsgatan i Slottstaden (etablerad 1976), är det även intressant att höra lite om skillnaderna; är kunderna olika, är sortimentet annorlunda?

Jag lyssnar till svaren. 36 år är en lång tid. De mekaniska verkstäderna och småindustrierna längs gatan lämnade plats åt matthandlare, bilförsäljare, krimskramsgrossister och snabbmatsvagnar. Stora invandrargrupper hittade lokaler för sina föreningar, nya affärsverksamheter och moskéer. De polska bussarna flyttade hit från Mobilia och hittade därmed polisens blinda fläck. Svartklubbarna flyttade in. Äldreboendet vid Lönngatan blev ett härbärge för hemlösa. Och så vidare. Lamshopen stod för kontinuiteten, och kunderna kom susande på Amiralsgatan och stannade till på sin väg till radhusen i Oxie. Ungefär så.

Det som står skrivet i Lampshopens bortre skyltfönster framstår plötsligt som dagens största sanning: ”Det är skillnad”, står det. Och det är precis vad det är.

Det är skillnad på då och nu. Det är skillnad på 1973 och 2009. Det är skillnad på tillgången till lediga p-platser. Det är skillnad på folks köpvanor. Det är skillnad på servicen i små specialbutiker och stora köpcentra. Det är skillnad på rättvisan. Det är skillnad på tobaksaffär och falafelvagn. Det är skillnad på Regementsgatan och Norra Grängesbergsgatan. Och det tycks vara skillnad på hur man kan prata med sina kunder om den här delen av stan: “Då, när man beskrev vägen för folk som ringde, så sa man att det var sista stora gatan innan Rosengård. Så kan man inte säga idag, man kan inte nämna Rosengård. Många kunder tänker bilbränder och blir rädda”.

Det kommer att bli mer skillnad när Lampshopen slår igen.

Designfenomensnack

Det gamla trägolvet på Form/Design Centers andra plan skriker och kvider under fötterna på samlingen av stadsplanerare, arkitektstudenter och kulturjournalister. Expeditionen för arkitektur och grafisk form har bjudit in till Designfenomen 8  – ett samtal om gentrifiering, stadsplanering och Malmös nya intressanta områden. När alla satt sig till rätta tystnar golvet.

Expeditionen har bjudit in tre talare, med lite olika perspektiv på stan:

Dan Hallemar, arkitekturjournalist som inte bott i Malmö på 10 år, pratar mest om sig själv och visar upp både sin iBook och sin iPhone som bevis på att han är gentrifierad. Han kör nån slags självironisk monolog om vikten av att vara äkta, och kryddar med några filmcitat ur Revolutionary Road och Mandomsprovet.

Gunilla Kronvall är representanten från Malmö Stad. Hon arbetar med den nya stadsbyggandet i Malmös äldsta industriområde Norra Sorgenfri. Hon pratar om vikten av att bygga bort detta och liknande barriärområden, och klargör stolt att kommunen vill ha en utveckling med många små aktörer för att det värnar om  komplexiteten i staden. Hon säger också att allt som finns i staden ska få ha sin plats, inget skall skuffas undan. ”Som exempel kan man sätta ut bänkar som är bra att övernatta på”. Ingen blinkar ens när hon säger det. Bara en Pontus i publiken värmer stämningen med ett synnerligen välplacerat Bob Hund-citat: ”I min trädgård ska jag ha blommor, och utslagna”.

Christer Malmström, arkitekt från Göteborg bland annat, säger att han inte kan Malmö alls eftersom han nästan aldrig varit här. Ändå ger han den klaraste analysen och sätter fingret på några saker som gör Malmö till vad det är. Den plana topografin gör Malmö gott, menar han. Här finns en svårighet att avläsa delarna i staden. Allt flyter in i vartannat på ett positivt sätt. Malmö har inget som liknar t ex Söder i Stockholm, eller Majorna i Göteborg – områden med tydliga avgränsningar och hård gentrifiering. Den goda kontinuiteten, genomsträmningen, gör Möllan till en unik plats i Sverige.

Ingen pratar direkt om människorna. Och ordet integration lyser med sin absoluta frånvaro.

Men malmöbornas många röster finns där i fonden ändå. Bakom talarna på väggen sitter en Malmökarta och en massa små handskrivna lappar med folkets favoritplatser. Gensvaret på Forms lilla insamling på Malmöfestivalen har varit enormt, berättar Matilda Plöjel, en av de två Expeditionentjejerna bakom Designfenomen. ”Malmöborna vill helt tydligt gärna berätta om sina favoritplatser. De är stolta över sin stad”.

MFMrebus

Efteråt cyklar jag på tvärs genom stan, bort mot Norra Grängesbergsgatan. Jag är hungrig och tänker ta en falafel i den röda vagnen. När jag kommer dit har de precis stängt. Två killar står och packar ihop stolarna som stått på gräsplanen bakom vagnen. Mindre än tio meter från vagnen står den knallgröna skylten som Form/Design Center satt upp. Den har stått där i två månader nu och försökt locka folk till utställningen ”Designfenomen på stan”. Jag stannar och frågar falafelkillarna om de vet vad det är för en skylt. De ser inte ens vad jag pekar på.

– Det är ett dagis, säger den ene.

– Nej, inte på andra sidan gatan. Jag menar den här skylten, den gröna, vet ni vad det är?

De tittar. Ser inte. Jo, nu ser dom!

– Nä, ingen aning.

Den andre ropar på arabiska till en man som sitter i en bil. Han vevar ner rutan. Rycker på axlarna, han vet inte heller vad det är.

Den minsta killen går bort till skylten och läser högt och slarvigt:

– De-si-gnfe no… nåt sånt… stan.

Han kommer tillbaka och förtydligar:

– Stan.

– Ska du till stan? frågar den andre.

– Nä, jag är på stan, säger jag och vi skrattar alla tre.

De fortsätter med stolarna, men jag kan inte riktigt släppa det här. Han i bilen vevar upp rutan, tycker väl att jag är tjatig.

– Men alltså, har ni verkligen inte sett den här skylten innan? Den har ju stått här säkert en månad.

Dom bara skrattar och skakar på huvudet. Jag berättar att det är en utställning på Form/Design Center som handlar om hur olika delar i Malmö håller på att förändras.

_ Är det ingen som kommit förbi och frågat er om den skylten?

– Nä, ingen har frågat.

De bara ler och rycker på axlarna. Nu har dom inte tid med mitt bullshit längre, nu skall de sista stolarna in.

– Ha det bra.

– Hej då.

Jag stannar och köper baklawa hos Orientkakor till kvällsteet istället. Hittar sen en ny favoritplats i Malmö; tvärs över gatan från Orientkakor: Lastbryggan till MFM Trading. De nya veporna som kommit upp där är magiska. Märkliga rebusar i Malmönatten. Formfolket, sätt en nål på Malmökartan!

Soffåterträffen

stök2

En gång för inte så länge sedan låg det en soffabrik här. Den hette Soff fabrik, och hade tre f i namnet, med plats för ett fjärde. Det gick inte jättebra, men det rullade på. Men så kom Krisen. Verksamheten bar sig inte längre. Fabriken lades ner och de sista sofforna schasades ut på gatan. Soffor och fåtöljer som stått varandra nära på fabriken, spreds oundvikligen för vinden, tappade kontakten och har sedan irrat omkring på olika håll i staden. Ensamma och utblottade. En tresitssoffa höll länge till borta vid fotbollsplanen bakom Sorgenfriskolan. En hörnsoffa hittade lite lä i björnbärssnåren vid det igenbommade huset på Industrigatan. En plyschsoffa förlorade sin klädsel i pokerspel och stod ett halvår i bara stoppningen på Vitemöllegatan. Ni kanske också har sett dem, dessa sorgliga gamla regnsura vrak till soffor och fåtöljer, som ingen längre vill sitta i och än mindre ha i sina möblerade hem.

Under sommaren föddes en tanke hos en röd fåtölj som haft en förhållandevis dräglig tillvaro i en ateljé i gamla Addo-fabriken: “Det skulle vara sååå kul att träffa alla igen!”. Och hon lyckades faktiskt leta upp hela det gamla gänget och bjuda in till en återträff!

En fredag i slutet av augusti sågs de igen för första gången sedan nedläggningen. Det blev mycket kramar och glädjetårar. Alla tyckte att det kändes som igår.

Jag var ombedd att ta ett gruppfoto utanför den gamla fabriken, men det var omöjligt att få sofforna att ställa upp sig. Stämningen var så uppspelt. Jag tog några stimmiga mingelbilder istället, och just den här är när alla sofforna hissar den röda fåtöljen för att hon tog det trevliga initiativet.