Förnuft och känsla


Tänk vad svårt det är att bryta invanda mönster. Jag hade ju sett skylten, ändå svor jag över att det plötsligt en dag låg kullersten mitt på min cykelbana. Det var ingen liten skylt och inga små bokstäver: “Gatukontoret bygger om korsningen för att förbättra trafiksäkerheten och öka tillgängligheten för äldre och funktionshindrade. Klart november 2008”. Det fanns tillochmed ett nummer att ringa om man önskade mer information.


Kullerstenarna rubbade mina cirklar totalt, och jag muttrade högt varje gång jag passerade: “Hallå! Va fan, jag cyklar ju här!” och kunde inte begripa vitsen med att man nu tvingades bromsa och svänga höger innan man kunde ta sig över Amiralsgatan. Det gick inte längre att halvsovandes bara trampa på rakt ut i korsningen, som jag var van vid. Det hade uppstått en irriterande störning i det jämna flödet. Norra Grängesbergsgatan och Östra Farmvägen hängde inte längre sömlöst ihop, utan nu fanns det en oskön skarv dem emellan. Jag kunde inte acceptera det. Inte till en början.

Efter några dagar kom det upp koner vid kullerstenarna, det var nog bäst så. Jag hoppas ingen gjorde sig illa.

Nu har ilskan lagt sig; jag svär och muttrar inte längre och jag har börjat vänja mig. Den förbättrade trafiksäkerheten består såklart i att man som cyklist tvingas sakta ner och stanna vid rödljuset. Det är bra, för bilarna är ju så hårda. Förnuftet har segrat: Säkerhet på bekostnad av tillgänglighet.

Men de äldre och funktionshindrade då? Enligt skylten skulle tillgängligheten öka för dessa grupper. Nå? Vågar de sig hit nu? Absolut! Det första jag ser en vanlig torsdagsmorgon är en äldre man som prövar det nya övergångsstället. Han struntar blankt i att det är rött; han bara går. På känsla. Trygg som en skånsk pensionär. Ojdå: Tillgänglighet på bekostnad av säkerhet?

Malmögrön blir grå



Mitt i Malmös sammelsurium av skyltar och anslag i alla färger och stilar, står elverkens tunga ståldörrar där stabila, trygga och monumentala. De vackra frilagda bokstäverna över dubbeldörren är en sån där detalj i stadsbilden som man vill aldrig skall försvinna, och man ser dem fortfarande lite varstans. Såklart är de också intimt förknippade med den malmögröna färgen, som enligt planen skall sätta ett slags grundaccord i stadsmiljö. Färgen är standard sedan 1996 för alla bänkar, papperskorgar, gatlampor osv, och det känns ju naturligt att det också skulle gälla stadens elverks portar.

Nu har de två dörrarna i kvarteret Masugnen målats om. Visst passar det bättre med en neutral grå till nyetablerade däckfirmans färger, men kan det verkligen vara styrande i detta fall? Bokstäverna är iallafall kvar, tröstar jag mig med, men suck vad tråkigt platta de blev i detta nymålade skick.

En kväll på Harem


För den som inte har någon erfarenhet av kvällarna på Restaurang Harem, fungerar fönsterrutorna mot uteserveringen som en berättande seriestrip. Man förstår precis hur en underbar afton på detta etablissemang kan vara: Det börjar med ett vänligt mottagande och varma rekommendationer från kocken. Sen följer en fördrink eller två och kanske en helstekt fisk som förrätt. Därefter kommer pizzan in, serverad av en “äkta italienare” med yviga gester och långa krokiga mustascher. Sedan blir det dans hela natten, tills silhuetterna av omslingrade par avtecknar sig mot soluppgången. Romantiken står som spön i backen.

Men ingenting av allt detta har riktigt kommit igång ännu, när jag besöker Harem en tidig fredagseftermiddag. Uteserveringen är tom. Där inne står en lång rad Jack Vegas maskiner och blinkar mot en ensam spelare. Vid ett fönsterbord har kvällens första öl just serverats en metroläsande ungkarl. Från en vägg blickar en sjöman-med-pipa ner på två kvinnliga bloggläsare som råkar vara på genomresa. De tar sig en kaffe och ammar ett barn. Jag ber om en ramlösa i baren.

PIIR


Om man ställer ett långsmalt askfat framför ordet PUB – på så vis att askfatet delvis skymmer ordet – så kan det hända att någon istället för PUB läser PIIR, och tänker att det var ett obegripligt ord.

“Eftelyst”

Stackars valpen Alex! Han har inte bara försvunnit, han har dessutom tappat både sin vans och s:et i stavningen av densamma. Vid Södervärn tycks det ha hänt (blev påkörd). Han var vid försvinnandet vit och ljusbrun och c:a 25 cm hög, om man får tro anslaget på Restaurang Harems fönster. Och det vill man ju tro, men några välmarkerade citationstecknen grumlar samtidigt budskapet och sänker trovärdigheten. Varför är denna kära familjemedlem inte efterlyst utan bara “eftelyst”? Vilka underförstådda ungefärligheter döljer sig här? Vad menas med åldern “11 veckor”? Och hur lurad kommer man att bli när man vill byta in Alex mot den utlovade “hittelönen”?

Nr 22: Halloweengranen


Balkonggranen struntar i Halloween. Den bryr sig inte. Den är ett barrträd som vet sina begränsningar, och som inser det omöjliga i att imitera en pumpa. Istället ligger fjolårsgranen stilla och bara väntar, försöker hålla ut och barra så lite som möjligt. För snart är det jul igen och hoppet har tänts – att den får stå där julklädd och fin en andra gång.