Smådjursintresserad?



Det tycks vara Augustenborgsdagen idag, eller nåt ditåt. Från torget strömmar livemusik och jag stannar till med cykeln och försöker känna in stämningen.
Ekostadens dag, läser jag på en skylt. Ett band står på en liten scen och spelar Pink Floyd-covers. Ungar sitter och hänger utanför Falafelsnabben. Pensionärer dricker kaffe vid cykelaffären. Här finns stånd med smycken och afrikanskt snideri. Någon säljer ekologiska äpplen och lantchips. En Fair Trade vimpel fladdrar till i ögonvrån. Glassgubben ler sitt allra sjukaste leende.
Då passerar en grupp människor med kattburar i händerna. Något är i görningen… Jag hakar på över gatan och hamnar mitt i Sydsveriges Smådjursvänners förberedelser inför den stundande kaninhoppningsuppvisningen.


Föreningen har ett stort vitt tält på gröningen snett över torget. Där finns några burar med marsvin och råttor, en stor informationstavla och tre unga glada entusiaster som gärna svarar på allsköns smådjursfrågor. På ett bord har de ställt upp små hinder och en flicka berättar att dessa är till rått-agility, och att jag precis har missat uppvisningen. Tyvärr. En liten kille säger att om jag skall skaffa råttor så är det bäst att ha två stycken, helst hanar. Han har själv tre hanar och de är jättesnälla. En annan kille (med långa framtänder) berättar att det finns alla möjliga färger på pälsen; vita, bruna, fläckiga, ja till och med blå! “Som den i Råttatouille, har du sett den filmen?”. De blåa är visserligen sällsynta men de finns och han vet en som fick tag i en efter mycket letande. Själv letade han länge efter svarta råttor, och till sist fick han tag i det, berättar han stolt. De andra nickar imponerat.

Jag tar några informationsblad om SSV och läser på skylten att föreningen startades redan 1980, att deras föreningstidning Gnagarposten utkommer med sex nummer per år, att de “tycker om alla smådjur, särskilt gnagare, men även exotiska smådjur”, att de har djurloppis på sina medlemsträffar och särskilda pälsvårdsdagar. Vidare läser jag att de ordnar detektivtävlingar för marsvin och balansgång för råttor, ärthittartävlingar för hamstrar och möss, att man kan få fina priser och diplom, eller tillochmed utbilda sig till domare för sina favoritdjur. När jag står där och läser överhör jag följande ordväxling mellan två smådjursvänner:
– Fan, jag luktar piss om händerna från din mus!
– Bor du långt härifrån då?
– Nä…
– Men gå hem och tvätta händerna då!


Jag strosar runt en stund och tittar intresserat på hur kaninägarna plockar fram sina hoppredskap. Någon bär en klassisk t-shirt från åttiotalet, med texten “Kafka hade inte heller så roligt”. Man ser dem inte så ofta nu för tiden, men just den här var riktigt välplacerad. Jag märker att jag tappar intresset för kaninerna. Istället för att ge mig till tåls en kvart till, hoppar jag upp på cykeln och susar vidare. Jag missade råttagilityn. Och jag väljer bort kaninhoppningen. Tänker att det är skönt att man inte jobbar som lokaltidningsreporter.

Inget trams hos Nile Frisör


Jag brukar klippa mig på en salong i stan, där det är mycket folk i farten och snygga trendmedvetna frisörer. En del går med näsan i vädret för att balansera sin coolness, men de är trots det trevliga, omhändertagande och serviceduktiga. Där doftar det gott och en vägg pryds från golv till tak med hyllor fulla av snygga hårvårdsprodukter – bara exklusiva märken. Hon som klipper mig gör det så försiktigt och fint. Hon finfördelar varje millimeter av mina hårstrån lika omsorgsfullt. Det brukar ta en timme att bli klippt. Jag får antingen hoppa över lunchen eller boka in en långlunch. Det är okej. Hon är trevlig och vi pratar om ditten och datten. Man brukar bli bjuden på något att dricka (det finns latte, iste eller ett glas rött på fredagarna). Jag brukar be om en latte, särskilt om jag hoppar lunchen, men egentligen mest för att det känns så trevligt att det ingår i priset. Man måste ringa och boka minst en vecka i förväg. Det brukar kosta mig drygt femhundra kronor att bli klippt där. Efteråt brukar jag känna mig inbillat förvandlad – glad men på nåt vis ändå lurad.

Idag gör jag annorlunda. Jag stannar cykeln på Norra Grängesbergsgatan och tar en drop-in-klippning hos Nile Frisör. Det står på fönstret att det kostar femtio spänn. Då får man ingen latte, men det gör ingenting för den hade man ändå inte hunnit dricka ur.

Det är tre småkillar före mig i kön. Bara en frisör. Men han är snabb; klipper mest med trimmer, metodiskt och raskt som om han övade inför ett fårklippningsmästerskap. Bara lite grand tar han med saxen på den ene killens lugg. Snart är det min tur, och jag sitter där och ser allt och tänker två saker: 1. “Så där kort vill jag inte ha det”. 2. “Så där kort kommer det antagligen att bli”. Jag kan ännu smita ut, men jag sitter kvar (mest för att jag ser mig själv i spegeln och konstaterar att något måste göras och att det i allafall inte kan bli värre). Sen är det min tur.

Det finns två dofter i lokalen. En sliskigt söt parfymdoft som dominerar, och så en tung svettdoft som blir lite tydligare när jag närmar mig frisören och slår mig ner i stolen och han sveper ett rött skynke om mig. Han rör inte en min, ser bara hastigt på mig. Jag känner mig som en raden av alla drop-in-kunder han haft idag. Jag är ingenting mera än en risig kalufs. Ändå klämmer han ur sig en kontaktsökande replik: “Är det bra?” Jag blir lite ställd. Menar han “Läget?” eller menar han det som jag precis just nu tänker: “Skall du verkligen klippa dig här?”. Jag svarar ett snabbt och tydligt: “Ja!”. Han börjar direkt, med saxen.

Där jag brukar klippa mig leds man först in i ett tvättrum med dämpad belysning och massagestolar. Det blir schampoo och balsam och avslappnande hårbottenmassage innan det är dags för klippning. Här hos Nile Frisör finns inga dylika omskrivningar. Inga krusiduller, inget trams. Här är hår hår, och det skall av snabbt och billigt. Trimmern surrar och emellanåt får man sig en vattendusch med en gammal blomspruta. Ingen yttrar ett ord. På tolv minuter är det gjort och efteråt sträcker jag fram tre tjugor. Min frisör letar i fickan efter växel, och frågar om jag har en tia. Jag säger att det är bra så, och det känns stort på nåt vis att kunna ge dricks till sin frisör. Ute på gatan känner jag mig bara nyklippt, inget annat. Inte fin, inte ful. Inte inbillat förvandlad. Inte heller lurad.

Flacka ägg


Euro Mat överraskar igen, med ännu en helt banbrytande innovation. Först var det vattenmeloner som kunde vikas ner till behändigt format (se inlägg från 17 juli), och nu har de gett sig i kast med att produktutveckla den kanske främsta av alla förpackningar någonsin – ägget. Snacka om utmaning! Resultatet torde vara en världssensation: Flacka, ja till och med HELflacka ägg! Glömd är snart tiden när ägg var sådär töntigt kullriga och jobbigt skrymmande, och äntligen kan man skicka ett 30-pack i ett helt vanligt C4-kuvert utan problem.

7a: Hörnet lagat


Detta var ju såklart väntat. Malmaverken har efter två månader lagat sin skadade tegelvägg (se inlägg från 8 juni). Synd att jag inte hann få hit den ryske konstnären Jan Vormann (efter tips från en läsare) i tid. Det hade varit kul att se ett av hans lego-verk genomfört här. Faktum är att jag tog kontakt med honom, och han var mycket intresserad… men så händer det här. Synd för gerillakonsten.

8∞8∞8∞8∞8∞8∞


Jag vet att det varit låg aktivitet på bevakningen den senaste tiden. Jag kan inte enbart skylla på sommaren, utan skall nu också bekänna en sak för er kära läsare: Det har funnits annat i mitt liv! Det är oförlåtligt, jag vet det, men det har varit av nöden tvunget. Jag kan helt enkelt inte strosa omkring på Norra Grängesbergsgatan hela dagarna. Därför har det funnits andra projekt. Ett sådant öppnas idag för visning på den danska sajten afsnitp.dk, på dagen med det vackra datumet 080808. Så passande då att det handlar om siffran 8. Välkomna dit en sväng!

(Noterar att Al-Rafidein har satt upp en ny skylt över port nummer 8. Fin. Men jag reagerar ändå som en känd sökmotor, och skriver med rött: Menade du catering)