Skrädderi & Frisör


Denna salong ligger visserligen på Lönngatan, men man skymtar Norra Grängesbergsgatan på bilden, så det måste få passera. Kombinationsverksamheter är ju alltid kul. “Vi syr och fixar din frisör”, står det på en gul skylt i fönstret. Här gissar jag att Skrädderiet inte gick så bra, men så tänkte någon till och fick en snilleblixt. “Ah vafan, vi har ju redan en sax, då kan vi ju lika gärna börja klippa folk också”. Briljant idé! Varför har jag inte ännu klippt mig där? Detta är faktiskt snäppet bättre än den där kombinerade Restaurangen/Frisersalongen som fanns en tid på Skomakare (!) gatan. Jag köpte inte riktigt det. Kanske är lite petig, men jag har aldrig gillat hår i maten.
Skrädderi & Frisör är en bättre kombination. Vid närmare eftertanke kan det också ha gått till så här: Här fanns ett skrädderi, men skräddaren drog och man letade med ljus och lykta efter en ersättare. Att kunna hantera en sax var enda kravet vid rekryteringen, så när en frisör anmälde intresse, ja då fick han jobbet.
Fast vid ännu närmare eftertanke inser man att detta helt enkelt är en liten familjerörelse. Han friserar och hon syr, eller tvärtom. Båda klipper.
I samma kategori torde även finnas: Plåtslageri & Massör.

Nr 21: Möblar blir Möbler


Vad är det som händer? Vart tog poesin vägen? Plötsligt sitter det stora vepor på fasaden vid Annelunds Mattor. Välkända vepor. Men de är rättstavade; det står inte Möblar som borta på nummer 9, utan Möbler. Jag går in i affären och frågar en ung herre som står lutad över en trave mattor. Nej, detta är inte samma affär som “Möblar” längre ner på gatan. En annan herre lägger sig i och säger att den andra affären har flyttat hit nu. Det förklarar ett och annat (bland annat att jag här skymtar den där Mercedes-barnsägen som tidigare fanns på “Möblar”) , tänker jag och går ut för att beskåda uppsättningen av den största vepan. Kommer den också att var rättstavad, tro? Men det verkar ta lite tid att rulla ut den och jag kan inte stå här och bara glo, så svaret får vänta. Jag går raskt bort till hörnet Norra Grängesbergsgatan och Kopparbergsgatan, som under fyra månader prytts av de poetiska Möblar-banderollerna. Måste liksom se detta med egna ögon… kan det vara sant? Jo, de är borta! Banderollerna, som fick mig att starta bloggen, har flyttats från nummer 9 till nummer 21. Och blivit tråkigt rättstavade på vägen.

Nr 2b: Gullänget


Ovanför pizzerian har det öppnat en tandläkarpraktik. De får såklart kalla sig vad de vill, men jag kan inte låta bli att haka upp mig på namnet. Gullängets tandvård… det måste ha blivit fel, eller? Borde det inte vara Gullängens tandvård? Eller kanske Gullgängets tandvård? Eller kan de mena Guldlägets tandvård? Eller ska det vara Gullängslans tandvård? Eller möjligen Gul-längans tandvård? Eller Guldångest tandvård? Eller kanske rentav Gallängelns tandvård? Tja, jag vet inte. Gull-ängets tand-vård är säkert rätt. Varför bryr jag mig, för övrigt?

Koppartjuverieländet

Det är något djupt tragisk och sargat i detta att Malmös hemlösa ägnar nätterna åt att plundra stan på koppar och andra metaller. Man kan möta dem på cykelbanan varje morgon. Deras cykelkärror rasslar av metall. Och man kan se rester av kabelrensning och -eldning snart sagt överallt i stan. Jag minns när de slet av all kopparplåt på den långa muren vid Judiska kyrkogården på Industrigatan. Det tog två nätter, sen var den vackert ärgade kopparn puts väck, och fick senare ersättas med en mindre stöldbegärlig gråmålad plåt.

I natt stal någon 20 meter strömkabel till mina barns dagis. Lagom till Lucia. Det kan nästan inte bli mer Malmö än så, tänker jag.

Därför stannar jag till vid skroten som ligger helt nära Grängesbergsgatan. Jag vill bara få svar. Någon saboterar ett luciafirande, i desperation och utan någon form av konsekvenstänkande. Självklart för att kopparn på ett kick kan bytas mot kontanter. Var? På skroten måste de ju veta.

Killen i den öppna porten granskar mig när jag frågar om de köper koppar av privatpersoner, svarar sen med viss tvekan “ja…”. Vi pratar om de välkända metallstölderna i stan och han säger att de har en policy att inte handla små partier av de hemlösa. “Vi gör det inte längre”, säger han och försäkrar att alla säljare registreras och att de polisanmäler sånt som inte står rätt till. Skylten på fasaden vittnar om ett visst samarbete med Polisen, och inne i lokalen på den bortre väggen ovanför en stor hög med kopparskrot, hänger en lös motorhuv från en polisbil. I ärlighetens namn ser den mer ut som en trofé än något som Polisen satt upp för att avskräcka oärlig försäljning, men jag kanske misstar mig.

Vi samtalar en stund och jag får veta sånt som att de betalar 30 kronor kilot för kopparn, att affärerna just nu går lysande och att det mesta går på export till Indien och Kina. Plötslig avbryts vi av att en bil stannar precis framför lastporten och en lång man kliver ut. Skrotkillen säger vänligt att han inte får parkera där. Med helt överdrivet aggressiv ton skriker mannen: “Har du köpt gatan? Va? Va? Har du köpt gatan?”
“Men du får inte stå där”, säger han igen.
“Mannen skriker ännu högre: “Har du köpt gatan? Det är inte din gata! Det finns ingen skylt.”
“Jo”, säger skrotnissen och pekar en bit bort. “Det finns en skylt där”.
Då hoppar mannen in i bilen igen och kör där ifrån med en rivstart.
Det kan nästan inte bli mer Malmö än så, tänker jag.

Sen får skrotkillen ett mobilsamtal och går iväg. Det finns ändå inte mer att säga, så jag drar.
De köper alltså INTE skalade kopparkablar på den här skroten, om jag förstod honom rätt – “inte längre”. Tio meter därifrån, i en död vinkel av gatan, syns dock tydliga spår av koppartjuvars aktivitet. Att den koppar som så noggrant skalats fram ur de vita kabelresterna här utanför staketet inte just nu ligger där inne i den glänsande kopparhögen under polisbilsmotorhuvens beskydd, har jag tyvärr svårt att tro. Detta är Malmö, tänker jag.

Julstämning



Det börjar sprida sig en viss julstämning längs gatan. Jag går en sväng i skymningen och låter juldekorationerna styra min väg. VTM Riv AB har satsat på en ljusslinga i en gammal björkkvist, och får charm och trivsel att kontrastera hårt mot skylten “Du säljer väl INTE stöldgods? Polisen ser dig!”.
På hörnet vid Bagarboden-skylten har någon pyntat den lilla runda balkongen. Eller om det där lysande hopprepet har blåst dit av sig själv. De polska gummorna står och lördagshänger som vanligt utanför Strösselfabriken. Deras vita buss står parkerad i skuggan några meter bort. Strax bredvid, på hörnet, ligger AK Unikt Pris. Det lyser och blinkar i fönstret så jag går in. Där finns allt man kan tänka sig och priset är unikt: tio kronor för det mesta, tjugo för somligt. “Import from China?” frågar jag den engelsktalande irakiern. “China and Spain” svarar han vänligt. Jag tittar runt. Blir överraskad när jag hittar en hel kartog med Rubiks kuber. Trodde inte sådana existerade längre och en tia för en sådan Rubiks-resa tillbaka till åttiotalet, känns här och nu både oemotstådlig och prismässigt unikt.