Skåne-isolering


Jag är på fel gata nu, jag vet det. Men Norra Grängesbergsgatan hänvisar ju vidare hela tiden, med alla sina pilar, så man får lov att strosa runt lite.
Gick en tvärgata ner och blev helt kall inför denna skylt. — Det första som poppar upp i huvudet är en Cornelis-refräng: “Ser jag den bruna färgen / så ryser jag in i märgen. Och hör du taktfast stöveltramp / så är det dom, min vän / för dom marscherar än”.
Äsch, det är nog jag som associerar fel. De säljer ju bara isolering här. Oklart dock om det är särskild skånsktillverkad isolering, eller om det är isolering speciellt framtagen för det skånska klimatet.
Jag är på fel gata, som sagt. Kopparbergsgatanbloggen får ta hand om det här.

Istället för strössel: kravatt





Det har ryktats att det skulle finnas en strösselfabrik här i krokarna. Jag har letat efter den idag, men dessvärre utan resultat. Det närmaste strössel jag kom var en hög med höstlöv och en massa rännstensfimpar. Inte lika spännande, förstås.
Sen hittade jag en kravattfabrik (!) på nummer 7 och då kändes allt bra igen. Sökandet efter strösselfabriken fortsätter, men tillsvidare är detta ett fullgott alternativ av ungefär samma märklighetskaliber. En kravattfabrik, kan man tänka sig! Ja, någonstans måste ju all världens kravatter tillverkas. Ibland glömmer man bort att tänka på det.

Dörren till trappa A stod vidöppen, trots söndag. Eller var det inte trappa A? Direkt till höger möttes jag av en skylt där det istället för Liljewalls Kravattfabrik stod att någon MFM trading förde “presenter & husarartiklar” på andra våningen. Hade jag hamnat fel? I trapphuset var bara en massa stängda ståldörrar och obehagliga anslag om teveövervakning, så jag gick igen. På vägen ut klarnade det: Husarartiklar är ju det vidare begreppet! Den gamla fabriken har väl bara breddat sortimentet till att förutom kravatter också omfatta sablar, lansar, colpacker (pälsklädd huvudbonad), dolmaner (kort uniformsjacka) och annat gammalt kavalleristkrimskrams. Så måste det vara.

I pilarnas riktning




Som en fortsättning på förra inlägget kommer här några fler exempel på hur gatans skyltar bokstavligen strösslats med pilar som pekar än hit och än dit. Långa pilar, korta pilar, smala och tjocka. Har man väl sett pilfenomenet så ser man inget annat, och de förstärker intrycket av att saker och ting tycks pågår någon annanstans. N:a Grbrgsg är i själva verket en gata kantad av kulisser, där allting äger rum runt hörnet eller in på gården. Det gäller att söka i pilarnas riktning om man är på jakt efter startmotorer, bullar, ett gross kläder eller dylikt.

Portal

Entrén till den nya fina lekplatsen borta vid Stadsbiblioteket har två öppningar; en hög ingång för vuxna och en låg för barn. Mycket är nytt och innovativt på den lekplatsen (självlysande fjärilar, kullar av turkost gummigrus mm), men den där entréidén är tyvärr gammal som en rostig gungställning. Idén kan vara stulen från Bilservice på Norra Grängesbergsgatan, som minsann har kört med denna skojiga lösning så länge jag kan minnas. Här passerar bilarna in genom den stora öppningen i staketet, sen får människorna gå genom den lilla porten till höger. Jag har aldrig sett någon göra det, men iallafall. Ordning och reda och var sak på sin plats, som Alfons Åbergs pappa skulle ha sagt.


Höstljung



Övergången mellan sommar och höst var i år endast en dag lång, och den inföll exakt den 25 september. Åtminstone om man skall dömma av det yviga trearmade blomsterarrangemanget som pryder korsningen Lönngatan och Norra Grängesbergsgatan. Den 24 september växte prydliga sommarblommor i krukorna (sommar!). Den 25 september gapade de tomma (sommar eller höst?). Den 26 sept var den lila ljungruskan på plats (höst!).

Det är slående vilket uselt utbud det finns på utekrukblommor för den här årstiden. Kan man inte genmodifiera lite mer på detta område? Det är ju så tjatigt med denna ljung vartenda år… och ännu värre med den förbannade vinterkålen.

Övergångsstället som blev kvar – del 2


Idag fick jag mail-svar från Matilda på Gatukontoret, angående min undran om det kvarglömda övergångsstället. Såhär skriver hon:

“Tack för ditt mail. Det var väldigt spännande att läsa din blogg om vårt övergångsställe.

Efter lite efterforskning angående det “kvarglömda övergångsstället” har jag ett svar på din fråga. Anledningen att övergångsstället aldrig blev bortfräst beror på att det inte är ett målat övergångsställe. Normalt sett så målar vi med en vit massa ovanpå asfalten. På din gata testades ett nytt grepp genom att fräsa ner i asfalten där de vita strecken ska vara och sedan fylla med den vita massan. På detta sätt skulle övergångsstället slitas bort långsammare. Att plocka bort ett sådan nerfräst övergångsställe är svårt och kostsamt. Vi skulle behöva fräsa bort stora ytor runt övergångsstället och sedan asfaltera om gatan igen.

När vi skyltade upp övergångsstället visste vi tyvärr inte att det var ett sådan nerfräst övergångsställe.
Hoppas du är nöjd med mitt svar annars får du gärna återkomma.”

Jag bugar och bockar. Tack Gatukontoret, för omsorgsfull efterforskning och trevligt svar! Jag visste väl att man kunde räkna med er. Vilt coolt att ni gick på den riktigt hardcore lösningen att FRÄSA ner övergångsstället här. Så här måste snacket ha gått: “Här skall vi ha en permanent lösning”, “Folk skall alltid alltid alltid kunna passera här, nomatterwhat”. Vilken beslutsamhet!
Men nu har vi hamnat i ett lite förvirrat läge, eller hur? Vi står här med ett oönskat övergångsställe, som är intatuerat i asfalten och omöjligt att få bort. Hm, frågorna kommer liksom i flock: Räknas det fortfarande som ett övergångsställe? Vågar man gå över? Får man? Jag tänker på det där om falsk säkerhet som Gatukontoret beskrev på anslaget som inte längre finns: “…risken är större att råka ut för en trafikolycka när man korsar gatan vid ett övergångsställe än på platser utan övergångsställen visar flera undersökningar. Ett övergångsställe kan ge falsk säkerhet.”
Och nu kan man inte ens ta bort dem. Hjälp!!! Kanske dax att sätta upp en Här-går-man-INTE-skylt (som på skissen ovan).